Recension: Slipknot - All Hope Is Gone

I början av juni släppte Slipknot dom första två spåren i från nya skivan All Hope Is Gone och efter att ha blivit mer eller mindre överkörd utav dom mastiga singlarna Psychosocial och just All Hope Is Gone måste jag erkänna att jag blev väldigt förhoppningsfull inför Des Moines-bandets fjärde studioalbum, trots att jag är långt ifrån nåt riktigt fan av bandets noíce-ilske-nu-metal.

Såhär med ett antal genomlyssningar av hela plattan bakom mig kan jag säga att All Hope Is Gone stundtals levererar en fortsättning på det underbara sound som förhandssinglarna bjöd på, stundtals är det dock ren dynga.

Med min hyfsade Slipknot-kännedom i åtanke tycker jag att spår som (förutom redan hyllde förhandssinglar) Vendetta, Sulfur och Gematria(The Killing Name) är bland det bästa jag hört med gruppen.

Dock är jag väldigt tveksam till att dom någonsin gjort något sämre än den släta metalballaden 'Til We Die. Möjligtvis då den klena remixen på Vermillion Pt. 2 som också förpestar skivan.

Överhuvudtaget finns det många väldigt lugna låtar på skivan, låtar som inte alls passar till den bestialiska image bandet använder för att skrämma livet ur oroliga föräldrar världen över. Avståndet till sångaren Corey Taylor's andra band Stonesour har definitivt krympt.

Bra eller anus?


Bästa spår: Slipknot - Psychosocial