DEN känslan, just DEN DÄR känslan...

Efter månader av planerande, packande och framför allt PEPPANDE(!) så står man äntligen där. Sommarens och ja, årets stora höjdpunkt. Den känsla som bara en konsert med sitt favoritband kan framkalla.

Mitt favoritögonblick under hela resan är när man passerar under bron på väg 34 efter Mörlunda. Man känner med ens igen sig och magen slår knutar på sig själv. Man är snart DÄR igen!

Första tiden vandrar man bara som i en urflippad eufori, solen skiner, männsikor ler och förväntningarna kokar. Man känner att man äntligen kan släppa allt. Tunga jobbveckor eller tentaperioder eller kärlekskriser, allt försvinner! Jag känner mig helt plötsligt fri. Och lättad. Och glad.

Sakerna man ser från sin solstol på Ängland kan man bära med sig resten av livet, eller så kan man dränka dom i Hulingens vatten. Man svävar fram, som Freestyle så vackert uttryckte det en gång i tiden.

Och plötsligt står man där. Hawaii. Nästan midnatt. Men ingen jävel sover!



Den känsla man känner innan spelningen går inte att formulera med ord. Den bara är DÄR. Alla känner den. Alla älskar den, och alla vill tillbaka till den, år efter år efter år!

//Marty

Mysteriet med Franz Ferdinand

Av rubriken att döma kan man ju mycket väl tro att det är det gamla prinsmordet jag ska utreda, men det inser väl alla att jag aldrig skulle göra?

Nää, inlägget ska givetvis handla om Brittiska öarnas kanske bästa, men samtidigt också kanske sämsta indierock-band genom tiderna.

2004: Franz Ferdinand släpper ett av 2000-talets absolut bästa album. Musiklyssnandet hemma på Klintvägen skulle aldrig bli sig likt. Take me Out, Jacqueline, Matineé och Michael. Hitkavalkad i ordets rätta bemärkelse!

2009: Tonight: Franz Ferdinand släpps. FF:s 3:e studioalbum är så vedervärdigt att det lätt platsar på en topp-10-lista över dom största musikaliska besvikelserna jag upplevt! Jag vill inte ens recensera det, enbart för att spara på eventuella läsares öron!
USCH!

Men jag har bestämt mig. Bara för att deras två första skivor är så grymt überbra så kommer jag förlåta Alex's och grabbarna. Dom är fortfarande Bäst!

Konst, byråkrater och idiot-TV

Det har varit en väldig debatt mellan konstakademiker och moralistkärringar (småbarnsmammor, politiker osv.) vad konst är. Vänta nu här? Vad har vi? Först ut har vi en student vid konstfack visade sin film där det utövades grafitti i Stockholms tunnelbana. Detta kan ju inte rimligtvis vara något annat än konst, då grafitti är en väl erkänd konstform, och då filmandet av detta var själva produkten av skapandet känns det som om vi i dubbel mening har ett möjligt konstobjekt här. På andra sidan har vi moralister som tycker det är nog nu, att konstfack inte borde ha mer pengar för att begå lagbrott i konstens namn. Kulturministern i vårat kulturellt fria land, tycker inte detta är konst då "Grafitti är till sin natur illegalt".  Man kan aldrig argumentera mot något med att det är illegalt, man får i så fall argumentera varför det är illegalt och varför det fortsatt ska vara det. Som alla vet var det i Nazi-Tyskland olagligt att hjälpa Judar? Bara det säger en hel del om varför lagar bör prövas efter eget moraliskt tänkande och inte efter vad 349 personer tycker. 

Man skulle väl kunna tänka sig vad kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth anser vara konst eller kultur. Min främsta gissning är Idol, Melodifestivalen eller de där tavlorna på IKEA. Hon anser nog dock inte att konst och musik bör kritisera och utöva prövningar på rådande makt i samhället då hon själv nog gärna sitter kvar och gör allt för att motverka kulturen i några mandatperioder till.

Lightning Time Is Here!

Idag är en sån där dag. En sån där dag där inget annat existerar. Inget annat än Ulrichs frenetiska trum-hamrande, Hetfields hårda stämma och Hammets speedade solon.


Idag är Metallica!



Metalkväll med chips, pepsi, Shimmy och Metallica: Live Shit & Binge

// Marty

Horribelt dålig uppdatering

Ursäkta våran temporära omotivation.

Här kommer dock en cool Spotify-playlist. 'The Soundtrack of my Life'.

Jag kan nog varenda av låttexterna. Enjoy!

Strage kompletterar YouTube-lista

Fredrik Strage har på DN's Påstan-blogg gjort en lista över Youtube's hundra största rockögonblick. Han ville dock ha med ett som inte fanns tillgängligt när listan skulle vara klar, men nu i veckan fick han reda på sitt saknade klipp. Det var en händelse som 1999 skakade en hycklande press och fick radiostationerna att vägra spela artister. Det var vattenfestival och det handlar om Ken Ring.


Kolla in a capellan som fick Ken Ring polisanmäld, och inte skrevs anmälan av á la Maskinen. Nej han blev även förhörd, av en oerhört intelligent polis. Eller? Döm själva, jag anser dock att om detta är vad den svenska polismakten har att erbjuda i intellekt bör alla som rör sig utanför sitt hus vara oroliga för att stöta på nån av lagens väktare. Inte bara såna som kan ses som tänkbara hot mot allmänheten.

Polis: ”Ta upp era händer och fram med svärden.”
Ken: En metafor bara rakt igenom. Det är mera, liksom (ohörbart) här refererar till gamla riddare, från, liksom… från 1500-talet, typ.
Polis: Mm.
Ken: Och det är mer, liksom, en liksom, en metafor om att… varför (ohörbart) ska kungahuset ha alla dom här pengarna… ska dom… liksom, ska dom… existera med allt dom gör… vad är det dom gör… dom åker ut och skakar hand för Sverige… drottning Silvia åker runt och skakar hand för Sverige och hon är halvsvensk precis som mig. Jag skulle lika gärna också kunna ta på mig ett par… en kostym… åka runt och säga ”hej hej” från Sverige.
Polis: Men om vi… vi inte… vi backar lite och bara tar det här med svärden… du menar alltså inte… du menar någon form av oblodig… uppr… uppror, eller?
Ken: Nej, nej, nej, nej, nej, utan jag menar bara en metafor, liksom, ”tänk till”. /…/ Att ska dom verkligen ha… är inte det där… är det inte våra grejer dom sitter på. Är det inte dina och mina, som skattebetalare… Är det inte våra pengar dom sitter och ruvar på?
Polis: ”Sen drar vi till slottet och våldtar Madelaine.”
Ken: Det hör i… det hör ihop i samma metafor. Det är exakt samma förklaring. De… den… dom båda linjerna hör ihop. ”Sen drar vi till slottet”, ”Ta upp era händer. Fram med svärden. Sen drar vi till slottet.” Och det rakt av…
Polis: Och den sista…
Ken: ”Och våldtar Madeleine.”
Polis: Ja…
Ken: Det är liksom (ohörbart).
Polis: Vad menar du när du säger det?
Ken: (Ohörbart) Det är en väldigt grov metafor. Det är en metafor…
Polis: Fortfarande en metafor, alltså?
Ken: Ja, det är att man… att man… nu tar vi… nu tar vi bort dom, liksom. Nu kör vi över dom på alla sätt man kan köra över dom… så precis som dom har kört över oss.
Polis: Mm (ohörbart) du anser dig överkörd alltså?
Ken: Alltså inte bokstavligen menade (ohörbart) att hela Sverige ska gå och våldta Madeleine för det skulle bli ganska jobbigt.
Polis: Ja… det kan man väl lindrigt sagt säga.

Denna del av förhöret är hämtat från Fredrik Strages blogg, som för övrigt är ett bra tips för musikintresserade.

Det är väldigt roande och även om jag har förstått hur illa det är när våra poliser försöker ge sig på kulturen med olika medel, trodde jag denna typ av idioti endast fanns att finna hos karaktärer som poliskonstaplarna Kristansson och Kvant i Maj Sjövall & Peter Walhö's romaner om Martin Beck och hans kollegor.

Nu slapp Ken Ring rättsliga åtgärder, men han gick från en hypad och het artist till ett monster i allmänhetens ögon, med hjälp av skvallerpressens (läs Aftonbladet, Expressen) goda vilja. Detta och många andra motgångar har dock enligt honom själv gjort honom till den artist han är idag.
Kolla videon och döm gärna själva om Ken Ring förtjänade att ses som ett monster eller inte.

Musikindustrins framtid

Som vi alla vet går skivförsäljningen allt sämre varje månad som går. Samtidigt som fler och fler artister väljer att ge ut mer och mer musik gratis via internet. Är musikbranschen i ett desperat skede eller bara i en naturlig förändring? Är det hårdare tag mot illegal fildelning som är rätt väg att gå? Eller är det att utnyttja metamediet Internet på ett bättre sätt som kommer ge musikbranschen nya rikedomar, och kommer i så fall de största bolagen våga och vinna eller kommer mindre aktörer slå sig hastigt fram?

Det här är några frågor som i alla fall jag ställer mig. Svårt att komma till en snabb slutsats. Det finns bra och dåliga argument hos både den mer nytänkande sidan och den mer konservativa.

Det har nu de senaste åren visat sig att artisterna drar in mycket mer pengar på fler konserter än förut, delvis för att de måste turnera mer för att tjäna samma pengar. Men också att intresset för liveframträdande nästan drastiskt har ökat. Därför ser vissa artister sin skivförsäljning eller för den delen släpp av musik gratis är endast en reklampelare för sina liveframträdande.
Här ser jag en dödstöt mot de stora skivbolagen då de i stort sett inte fyller någon funktion.

Här finns det dock en annan grupp artister som inte turnerar som klagar högre på nedladdningen, med rätta möjligtvis. De får svårt att överleva som tidigare, men ska man diskutera rätten för de att överleva? De måste ju samtidigt vara attraktiva nog för att ha folk som supportar.

Det känns som om diskussionen med sig själv kan fortsätta i evigheter så hur ska nu konsumenter och musikbranschen mötas på ett tekniskt och kulturellt plan som samtidigt är ekonomiskt hållbart för båda parter?

Ge gärna eran syn på detta enorma problem.

Här kan ni läsa artiklar om just detta

Peace & Love 2008

Så var det dags att rapportera efter Sveriges numera näst största musikfestival Peace & Love som gick av stapeln nu förra veckan. Festivalen inleds med tre temadagar där en mängd intressanta föreläsare höll föredrag. Årets tema var Vakna! där uppvaknandet främst ville ligga på klimathot, fattigdom och hur unga personer mår i vår omgivning.

Nog för att såna här diskussioner är väldigt viktiga men eftersom jag inte kunde delta på detta så dyker jag på själva musikfesten istället.

Jag hade stora förväntningar på festivalen och när jag väl är hemkommen så är jag oerhört nöjd med det jag sett, men man vill ju se så mycket mer!
Det är Peace & Love's stora styrka men kanske även dess problem, för mycket akter samtidigt hela tiden, det betyder att man alltid missar några man väldigt gärna skulle vilja se.

Det kommer tyckas en hel del om de akterna jag hann se här framöver! Men måste redan nu säga att den absoluta kungen på Peace & Love 2008 var Manu Chao!

Peace/

Tema: Bästa live-videorna

Wierd Al Yankovich visar på att han är oerhört musikalisk i denna galna live-show!
Får tacka Leif för tipset.

Nytt tema: Bästa live-videorna

Är lite sugen på att dela med mig av det bästa jag har att erbjuda gällande live-videor.

Inleder med en suverän akustisk version av Springsteens 'Thunder Road':

Nostalgi

Har egentligen inget speciellt att skriva. Var bara tvungen att skriva något!

För någon vecka sedan recenserade jag Millencolin's nya platta Machine 15.
Här om dagen läste jag en annan recension på skivan i den populära gymnasietidningen Piraja. Måste säga att jag blev småirriterad på recensenten.

Det som speciellt irriterade mig var att han skrev att han skarpt gillade att Millencolin började låta mer som Weezer. Missförstå mig inte, jag tycker Weezer är superbra! Jag tycker också att Millencolin är superbra, när dom inte låter som Weezer...

Att han sen gav det uppenbara snésteget till skiva en 4 i betyget ökade inte direkt min beundran. Om han verkligen tyckte skivan var så bra eller om det höga betyget berodde på att dom hade en intervju med bandet precis ovanför låter jag vara osagt.

En annan mycket trevligare grej är den nostalgiska peroid min musiksmak genomgår för tillfället. Efter att hamnat i en situation där 6 stycken 19-åriga killar står och sjunger med i Aqua's Dr.Jones har jag börjat inse nostalgin i dom gamla töntiga lågstadie-disco-hitsen. Eller vad sägs om denna oslagbara dänga?

Fanns lite att skriva ändå...

Vilken Känga!

Följande text skickades in som fråga som till Fredrik Wirtanen på Aftonbladet gällande en krönika där han sågat Amanda Jensen.

"Amanda Jenssens röst vinglar fram med hatten på sned". skriver Markus Larsson.
Du skriver ”Amanda Jenssen, toppbetyg. Kom igen.” Då undrar jag: Vad exakt menar du med det?
Du liknar henne med schlager på svengelska och jag tycker mig ha en aning om varför. Schlager är kodat feminint och ”bögigt” till skillnad från den testosterona rocken. Du refererar till MANLIGA kritiker som Larsson och Gradvall. Du refererar till den MANLIGA Dylan och menar att allt massproducerat (läs: massproducerat kodat ”pop”, ”pop” kodat feminint) per automatik är dåligt.
Och vem är Amanda nu då, just det en KVINNA, en UNG kvinna dessutom, från ett OHIPPT program kallat ”Idol”.

Undrar om världen enligt dig någonsin ska få utrymme att genomgå förändring? Eller är det bara de ”autentiska” (läs manliga, heterosexuella) artisterna som vi hittar på någon vägkorsning i Los Angeles respektive på en arenarockscen under 90-talet som förtjänar din respekt.

Du kanske borde titta utanför din egen föreställningsvärld någon gång, och inse att andra människor härute har insett att 90-talet är över för länge sen.

Jenssen är sjukt mycket mer karismatisk än Bono, galet mer begåvad textförfattare än Axl Rose, har en mycket mer intressant scennärvaro och person än Michael Stipe och är fan så mycket snyggare än Van Morrison.
Dessutom skriver hon merparten av materialet själv, vilket du borde fråga rockgudarna i Stones om de gör. Sofie

Jag får bittert erkänna mig oerhört träffad av den här texten. Grymt skrivet!

Jag är väl anatagligen en 90-talsdrömmare då, efter som jag troligen aldrig (inte ens efter sådana här kängor) kommer ha lika mycket respekt för Amanda Jenssen som jag har för Jagger och grabbarna. Men jag har grymt mycket respekt för brevskriverskan.

Världens bästa sångare!

Steve Perry (Journey)




Finalen i temat över världens bästa sångare har nått sitt slut. Den röst som jag varje morgon vaknar till och som lika ofta får mig på strålande humör är Journey's sångare Steve Perry's. Ingen låter som Steve Perry. Så ärligt, så känslosamt och så vackert! Efter att Perry på grund av en krånglande höft fick hoppa av en återföreningsturné med Journey har han levt ett stillsamt privatliv långt ifrån kändisvärlden. Men 2005 chockade han världen genom att dyka upp på ceremonin till inväljandet av Journey i rockens Hall Of Fame.

Bästa sångspår: Journey - Don't Stop Believin'
Lyssna och njut av en av världens bästa låtar!

Världens bästa sångare, del 5

Regina Spektor



En av mina absoluta favoritsångerskor är den hyperintressanta energibomben Regina Spektor. Hon föddes 1980 i Moskva men lämnade dåvarande Sovjetunionen redan som 9-åring för att tillslut bosätta sig i New York. Hennes stil är något eget hopkok av indie-pop med inslag av klassisk musik. Och vilken skörhet, teknik och exerimentell charm hennes röst besitter!

Bästa sångspår: Bara att välja:
Fidelity - Regina Spektor
Samson - Regina Spektor

Polisens kamp mot kultur

Det första jag ser när jag klickat mig fram till DN:s kultursida är detta. Ännu en knarkrazzia mot utländska världsstjärnor på besök i Sverige. Igår kväll var det Busta Rhymes och Spliff Star som fick besök av den svenska polismakten. För inte så länge sen var det Snoop fick besök av lagens långa arm. Arrangörerna som också bokade Snoop senast han var i Sverige säger såhär till DN Kultur.

"- Poliserna har en tydlig taktik att statuera exempel med kända artister. Jag respekterar syfte"t, men det blir bara större klyftor när polisen flexar sina muskler så här. Ungdomarna röker inte mindre, men polishatet ökar."

Jag tycker inte det är polisens och åklagares roll, även om det sker hela tiden att agera poltiker.
När det gäller utländska artister är det ofta ringa narkotikabrott som misstankarna gäller. Då det vore väldigt otroligt att man hade några planer på annat än eget bruk. Så varför lägga kraft på artister som använder narkotika för eget bruk när man inte letar upp andra brukare.
Ska man slåss mot narkotikan på gatorna bör man sikta in sig fullt på den organiserade brottsligheten som ligger bakom den stora distrubitionen.

2006 var det Pete Doherty på hultsfredsfestivalen som blev gripen och i år är han förhoppningsvis tillbaka. Då är mitt tips till honom att se upp för bängen. För Kalmar läns narkotikapoliser vill ha julafton på fredliga festivalbesökares bekostnad!

Vi får hoppas på mindre trakaserande från polisens sida i framtiden. Så vi nordbor inte blir tvugna att åka till vårt grannland Danmark för att njuta av stor musik.

Peaceout

Världens bästa sångare, del 2

Chris Cornell (Solo, Soundgarden, Audioslave, Temple of The Dog)



Jag har en förkärlek för grungesångare, och speciellt för Chris Cornells rockiga stämma. Precis är som man hoppas så är Cornell född och uppvuxen i grungen's hemstad, Seattle. Cornell's röst varierar mellan ett rockigt riv och ett vackert grunge-wail. Helt underbart helt enkelt.

Bästa sångspår: Audioslave - I Am The Highway

Världens bästa sångare, del 1

Tänkte inleda ett litet tema. Under ett antal blogginlägg tänkte jag gå igenom vilka jag tycker är Världens Bästa Sångare. Genrena och sångstilarna kommer variera brutalt mycket, och det långt ifrån bara skönsång som imponerar på mig. Inspirationen kommer delvis från en undersökning av Lennart Hammar som jag deltog i förra veckan, delvis från den sista sångaren jag kommer presentera som något av finalen på temat. So! Let us begin!


Först ut:

Serj Tankian (Solo, Soil, System of a Down)



Mångtalangen Serj Tankian levererar toner som ingen annan. Hans banbrytande sångstil är ett måste på i såna här sammanhang. Han har definitivt inte världens vackraste sångröst, men det är heller inte därför jag tar upp honom. Han experimenterar med sin röst, han är påhittig och han beskriver känslor på ett utmärkt sätt. Därför är han en av Världens bästa sångare.

Bästa sångspår: System of a Down - Violent Pornography (lyssna på när han sjunger: "brainwashing" precis i slutet)

En fredagskväll i Christiania

Det finns många myter om Christiania, jag har ställt mig kritisk till många av dem. Ändå är det med förväntning jag kliver av bussen och går in bland de färgglada bygnaderna. Det första jag lägger märke till är en tung basgång från en stor gammal byggnad, med en lång kö utanför. Inser att det är här jag ska tillbringa fredagskvällen, Den Grå Hal. En stor och tydligen känd konserthall som för kvällen gästas av Looptroop Rockers.
I kön råder det bra stämning, ingen tillstymmelse till bråk eller tryckt stämning som man oftast upplever, speciellt i vårat avlånga land. Ser heller inga anabolastinna ordningsvakter som provocerar någon för att de inte har "rätt" klädsel. Här får man se ut hur man vill och alla är här för en sak, att ha kul och må bra! Någon framför i kön tänder på en joint, en känsla av frihet sprider sig genom mig och utmynnar i ett stort leende. Handlar inte om att killen framför berusar sig med narkotikaklassade medel, då min öl jag håller i handen enligt många forskare skadar mig betydligt mer än de olagliga medlen min kökamrat konsumerar. Det handlar om frihet, han väljer det, jag väljer ölen och båda är glada.
Det springer för övrigt lösa hundar överallt, vilket för mig som oerhört hundrädd person borde vara skräckinjagande, men de går helt för sig själva och är säkra, något som jag sällan får uppleva. Trygghet byggs inte upp av stängsel, vakter och vapen. Utan av förstående för andras egenheter, kärlek, kanske musik? Tyvär känns det som många platser på våran jord redan är körda i botten på de punkterna, så jag hoppas att Christiania får leva kvar ett bra tag till!

Ibland blir man bara förälskad i platser på den här jorden, Christiania är deffentivt en av många älskad plats, ett oehört kulturrike, fristad för alternativa livstilar. Man måste väl inte sukta efter Prada eller Gucci? eller?

Väl inne i Den Grå Hal, spred sig en glädje som var länge sen jag kände, god öl, underbar musik och trevligt sällskap, (tack 1500 för mig okända trevliga personer och Jenny!)

För övrigt var Looptroop Rockers spelning fullständigt outstanding och deras nya skiva knäcker det mesta.

Kolla in Looptroop Rockers - Prayer on a liver som gästas av Lazee, Adam Tensta och Allyawan



Peace/Gustav

Long Time No See

Har spenderat 4 underbara dagar i London men är nu hemkommen och kände att det var dags för ett inlägg.

Måste bara börja med att uttrycka min glädje över att Beatcafé-favoriterna Biffy Clyro, Looptroop Rockers och Familjen har bekräftats till sommarens Hultsfredsfestival. Glädje!

I London såg jag musikalen We Will Rock You som bygger enbart på gamla Queen-låtar. Jag har tidigare varit ganska negativt inställd till musikaler, tilläggas bör att jag aldrig sett nån live, men när jag sett musikaler i filmversioner har jag varit långt ifrån förälskad.
Men We Will Rock You var helt suveränt bra, den kvalar lätt in på en topp 10-lista över mina bästa musikaliska upplevelser. Om det sen bara var så att just We Will Rock You passsade mig perfekt i smaken låter jag vara osakt. Bra var det hursomhelst.

Ett hett låt-tips är annars The Conversation Is... med Biffy Clyro

Fred Ute,

Marty

Musik för färden

Efter att ha blvit inspirerad av Albins inlägg har jag senaste dagarna funderat lite över bilmusik. Vilken är den ultimata skivan att glida ner för gatan till? Ultimata låten? Ultimata bandet?

Vad gör egentligen en låt till en sån som passar extra bra i bilen? För enligt mig gör sig vissa låtar väldigt mycket bättre i bilen.

Jag kommer osökt att tänka på musik-videor med bilfärder.
Tre stycken tips:

Scar Tissue - Red Hot Chili Peppers
My Favourite Game - The Cardigans
Today - Smashing Pumpkins

Vilka är dina känslor gällande bilmusik? Favoritlåt? Favoritskiva? Favoritartist? Kommentera och dela med dig!