En rebell återvänder...

Joakim Thåström, en sveriges kanske intressantaste personligheter och mest älskade musiker har återvänt med ett nytt album. Kärlek är för dom är ett mörkt drama som tar vid där 2005 års superskiva Skebokvarnsvägen 209 slutar. En väsentlig skillnad dock, Thåström har återigen lämnat sin egen historia och berättandet om sin uppväxt, delvis iallafall. Det gör mig dock inget, det får bara Skebokvarnsvägen att kännas ännu häftigare.

Kärlek är för dom står stabilt i vinden, och kommer vara nåt starkt att luta sig mot när det blåser som kraftigast.



Bästa spår: Men bara om min älskade väntar

Jag vill leva jag vill dö i norden..

Eller vill jag det? Idag gick jag besökte jag Sveriges mest besökta monopoliserade butiker, först apoteket och sedan till Systembolaget. Det slog mig hur styrd jag är, av vad staten väljer att jag ska ha för ögonskölj mot gruset i ögat och vilken brygd jag borde dricka. Vad underbart att känna att man själv inte kan tänka. På tal om propaganda kommer jag direkt att tänka på den största mediala möjligheten till masspropaganda i vår tid, kvällens final av melodifestivalen, varför försöker de inte styra de tre nånting miljoner tittare som de har mer? Antagligen för att SVT har lite integritet kvar men se upp om några år. Själv så tar jag enligt traditionen och undviker melodifestivalen och går på konsert med den grupp som enligt mig släppte 2008 års skönaste svenska album, Movits!.
So long!

Mörkrets slut.

Med nån dryg vecka kvar till vårdagjämning börjar solen tränga på mer och mer och musiken blir med det bättre på nåt konstigt sätt. Men trots detta är galenskapen väldigt närvarande, dödshot och mobbning går väl oftast hand i hand? 

Tror mig ha funnit ett bra sätt att få bukt med problemet, ge alla skolungdomar ett gratis festivalpass!

Se vad kul man kan ha:)

Ljuva kulturterrorister

Nu efter avslutade rättegång mot herrarna som ses som ledande för fildelningssiten The Pirate Bay, vilket enligt de flesta som inte är med kulturterroristerna (de som med ekonomiska medel utför terror mot medborgare runt om i den rika världen), ses som en rent politisk rättegång, är utgången ändå oklar. En som blev oskyldigt utpekad som anhängar till denna skara terrorister som skyddar upphovsrätten med helt okloka medel är Max Peezay (Tom Piha). Hans grimedebut Discokommitén fanns med bland de skivor som låg till grund för åttalet utan hans vetskap men han lyckades dra sig ur då han inte ville kännas vid denna häxjakt mot delar av hans fans. 

Nu är Max Peezay snart aktuell med nytt album och första singeln är släppt på just The Pirate bay och är en grym glimt av det nya albumet. 

Snart är det sommar och kulturälskande svenskar kommer tåga in på riktiga musikfestivaler(alltså inte melodivestivalen, det är något helt annat). Trots rakade gulklädda antagonister och hattbeklädda snutar med hundar som gör allt för att förstöra människors glädje kommer hundratusentals människor dansa och ha det fantastiskt!

Ses på Peace and Love, Hulstfred och vad det nu kan heta!

DEN känslan, just DEN DÄR känslan...

Efter månader av planerande, packande och framför allt PEPPANDE(!) så står man äntligen där. Sommarens och ja, årets stora höjdpunkt. Den känsla som bara en konsert med sitt favoritband kan framkalla.

Mitt favoritögonblick under hela resan är när man passerar under bron på väg 34 efter Mörlunda. Man känner med ens igen sig och magen slår knutar på sig själv. Man är snart DÄR igen!

Första tiden vandrar man bara som i en urflippad eufori, solen skiner, männsikor ler och förväntningarna kokar. Man känner att man äntligen kan släppa allt. Tunga jobbveckor eller tentaperioder eller kärlekskriser, allt försvinner! Jag känner mig helt plötsligt fri. Och lättad. Och glad.

Sakerna man ser från sin solstol på Ängland kan man bära med sig resten av livet, eller så kan man dränka dom i Hulingens vatten. Man svävar fram, som Freestyle så vackert uttryckte det en gång i tiden.

Och plötsligt står man där. Hawaii. Nästan midnatt. Men ingen jävel sover!



Den känsla man känner innan spelningen går inte att formulera med ord. Den bara är DÄR. Alla känner den. Alla älskar den, och alla vill tillbaka till den, år efter år efter år!

//Marty

Mysteriet med Franz Ferdinand

Av rubriken att döma kan man ju mycket väl tro att det är det gamla prinsmordet jag ska utreda, men det inser väl alla att jag aldrig skulle göra?

Nää, inlägget ska givetvis handla om Brittiska öarnas kanske bästa, men samtidigt också kanske sämsta indierock-band genom tiderna.

2004: Franz Ferdinand släpper ett av 2000-talets absolut bästa album. Musiklyssnandet hemma på Klintvägen skulle aldrig bli sig likt. Take me Out, Jacqueline, Matineé och Michael. Hitkavalkad i ordets rätta bemärkelse!

2009: Tonight: Franz Ferdinand släpps. FF:s 3:e studioalbum är så vedervärdigt att det lätt platsar på en topp-10-lista över dom största musikaliska besvikelserna jag upplevt! Jag vill inte ens recensera det, enbart för att spara på eventuella läsares öron!
USCH!

Men jag har bestämt mig. Bara för att deras två första skivor är så grymt überbra så kommer jag förlåta Alex's och grabbarna. Dom är fortfarande Bäst!

Bröllopstider

Så här i kungliga bröllopstider kan det ju vara trevligt att höra vad folket tycker om kungahuset, den alltid så frispråkige Ken Ring delger här under sina tankar om familjen Bernadotte:


// Marty