Vilken Känga!

Följande text skickades in som fråga som till Fredrik Wirtanen på Aftonbladet gällande en krönika där han sågat Amanda Jensen.

"Amanda Jenssens röst vinglar fram med hatten på sned". skriver Markus Larsson.
Du skriver ”Amanda Jenssen, toppbetyg. Kom igen.” Då undrar jag: Vad exakt menar du med det?
Du liknar henne med schlager på svengelska och jag tycker mig ha en aning om varför. Schlager är kodat feminint och ”bögigt” till skillnad från den testosterona rocken. Du refererar till MANLIGA kritiker som Larsson och Gradvall. Du refererar till den MANLIGA Dylan och menar att allt massproducerat (läs: massproducerat kodat ”pop”, ”pop” kodat feminint) per automatik är dåligt.
Och vem är Amanda nu då, just det en KVINNA, en UNG kvinna dessutom, från ett OHIPPT program kallat ”Idol”.

Undrar om världen enligt dig någonsin ska få utrymme att genomgå förändring? Eller är det bara de ”autentiska” (läs manliga, heterosexuella) artisterna som vi hittar på någon vägkorsning i Los Angeles respektive på en arenarockscen under 90-talet som förtjänar din respekt.

Du kanske borde titta utanför din egen föreställningsvärld någon gång, och inse att andra människor härute har insett att 90-talet är över för länge sen.

Jenssen är sjukt mycket mer karismatisk än Bono, galet mer begåvad textförfattare än Axl Rose, har en mycket mer intressant scennärvaro och person än Michael Stipe och är fan så mycket snyggare än Van Morrison.
Dessutom skriver hon merparten av materialet själv, vilket du borde fråga rockgudarna i Stones om de gör. Sofie

Jag får bittert erkänna mig oerhört träffad av den här texten. Grymt skrivet!

Jag är väl anatagligen en 90-talsdrömmare då, efter som jag troligen aldrig (inte ens efter sådana här kängor) kommer ha lika mycket respekt för Amanda Jenssen som jag har för Jagger och grabbarna. Men jag har grymt mycket respekt för brevskriverskan.