Recension: Bruce Springsteen Live, Ullevi den 5/7 2008

Jag har nog aldrig varit så ivrig över att recensera något som jag är över Bossen's spelning, därför får Hultsfredsrecensionerna ligga på is ytterligare ett tag...

21.04 lokal tid entrade Springsteen och hans tappra kompanjoner i E Street Band den enorma scenen på Ullevi för andra gången på 24 timmar.

För att försöka återspegla konserten någonlunda kronologiskt så får jag säga att min känlsa efter dom inledande 3 låtarna var något orolig. Gårdagens rivstart med Born in the USA och Radio Nowhere hade helt och hållet bytts ut mot 3 för mig okända låtar, vilket var något skrämmande...

Den oroliga känslan varade dock inte allt för länge då den setlist-experimentella Springsteen som 4:e låt slänger in Hungry Heart, och allsången får rysningarna att röra sig som vågor genom kroppen. Tempoexplosionen i och med Hungry Heart fortsätter när Springsteen levererar publikens första önskningar, och vilka önskningar sen. Eddie Cochran-covern Summertime Blues, The Promised Land och Backstreets rivs av i konsertens första topp-parti.

Tyvärr är jag inte lika road av dom följande låtvalen, jag känner mig helt plötsligt väldigt oinlyssnad. Tre underbara toppar måste dock nämnas. Jag har i flera år suttit och lyssnat och njutit av den brutala allsången i live-versionen av Waitin' on a Sunny Day, och när den levereras och allsången sprider sig sprider sig också rysningarna i min kropp, för andra gången. Den andra toppen är Nils Lofgren's brutala solo i covern Because The Night.

Efter sitt uppenbarligen obligatoriska politiska predikande innan Livin' In The Future spricker arenan upp i allsång igen i gospel-rock-dängan Mary's Place, riktigt häftigt!

Efter ett lugnare balladparti börjar sedan explosionen. För efter cirka 2 timmar börjar det som platsar bland dom mäktigaste konsertupplevelserna i min korta men intensiva konserthistoria.

Passande nog börjar klättringen mot euforin med The Rising, som leveras med en läckert röd färgad scen som bakgrund. Last to Die och Long Walk Home fortsätter att bygga på det som The Rising började på och när Badlands fullkomligt river stadion är euforin ett faktum! Efter en kort paus fortsätter euforin utan att tappa det minsta i intensivitet. Efter att Girls in their Summer Clothes tillägnats dom ' vaeckraaaa svenskaa flickkeeerrna 'i publiken så når konserten min personliga dunder-topp.

En av mina absoluta favoritlåtar och den låt som jag drömt om att få höra levereras med sådan blödighet känslorna väller över. När första skälvande tonerna till Thunder Road fyller Ullevi tror jag inte det är sant. Jag bara står där och skriker och bryter ihop om vart annat.

När den sedan leds över i stadion-vältaren Born To Run räcker inte orden till. Vi lämnar det så.

Bobby Jean och American Lands är bara en fortsättning på festen.

När sedan konserten avslutas med mäktiga Twist 'n' Shout dansar hela stadion med mig i euforin och den tveksamhet jag kände för 2 timmar sen känns pinsam. Inget annat än pinsam!