Coldplay's nya album gör få besvikna, tyvärr är det nog lika få som verkligen kommer älska Viva la Vida or Death and all his Friends. Så, nu är slutsatsen gjord, dags att förklara varför!
Förväntningarna på släppet har varit rejält upptrissade och mer än en kvällstidning har använt frasen 'årets intressantaste skivsläpp'. Jag ska inte sticka under stolen med att mina förväntningar inte heller var speciellt små, men det kanske inte är så konstigt efter deras tre första superskivor?
När jag hörde förstasingeln Violet Hill första gången blev jag väldigt besviken, den va långt ifrån det Coldplay jag vill höra. Sen dess har den bara växt och framstår idag som ett av de starkaste spåren på skivan.
Första gången jag hörde andrasingeln Viva la Vida var dock känslorna helt omvända. Jag älskade det jag hörde, och gör fortfarande.
Men hur kommer det sig då att skivan inte riktigt när dom euforiska höjderna som dom tre föregångarna gjort?
Det som känns starkast är avsaknaden av riktiga brakrpartier. Ett sånt där starkt parti som bara spränger ljudvallarna och får känslorna att svalla över! En Clocks-refräng eller ett Fix You-utbrott.
Det finns intentioner på nya skivan, som tempoväxlingen i Death and all his Friends eller refrängen i Viva la Vida, men tyvärr når dom inte riktigt dit.
Nya skivan känns mer elektronisk än dom tidigare, och blir på sina ställen väldigt introvert och progressiv. Som i dom nästan instrumentala intro- och outrolåtarna Life in Technicolor och The Escapist.
Kanske kommer dock resten av skivan växa precis Violet Hill har gjort, men tills dess förblir jag försiktigt skeptisk.
Bästa spår: Precis som skivan heter, Viva la Vida or Death and all his Friends
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar